Förändringen i vårt samhälle har varit påtaglig i några år nu. Överallt i städerna ser vi rumänska romer som tigger pengar för att hanka sig fram. Även i länder som Sverige måste de leva i fattigdom, men det tycks ändå vara bättre förhållanden än i Rumänien. Vad den långsiktiga lösningen inom EU är vet ingen. Romer, och hela problematiken kring fattigdom och fördomar som de har fått dras med, är dock inget nytt. Den här dokumentären är ett lyckat försök att nyansera vår bild av dem.

Blev folkkär och väckte nyfikenhet
Dokumentärfilmaren och författaren Gellert Tamas, som har skildrat rasism och utsatta under hela sin karriär, slog sina påsar ihop med journalisten Lawen Mohtadi som 2012 hade skrivit en biografi om författaren och aktivisten Katarina Taikon. Att göra en dokumentärfilm om Taikon måste vid något tillfälle ha känts som en väldigt tacksam uppgift. I ett samhälle som känns alltmer rasistiskt finns det verkligen plats för och ett behov av en berättelse som berikar vår uppfattning om traditionellt utsatta människor. Dessutom målar filmen ett porträtt av en person som blivit folkkär och väckt nyfikenhet, och det finns ingen brist på arkivmaterial. Själv hade jag en väldigt vag uppfattning om Katarina Taikon, så folkbildningsaspekten är inte att förakta. Det är berättelsen om en stark kvinna som blev bortgift som barn, men lyckades befria sig från äktenskapet. Hon och systern Rosa blev framgångsrika exempel på romer som anpassat sig till det svenska samhället och kulturlivet, även om de fick leva med de ständigt närvarande fördomarna.

Katarinas möte med den legendariske författaren Ivar Lo-Johansson blev avgörande för hennes fortsatta karriär. Han var proletärförfattaren som ville väl. Lo-Johansson kallades för “zigenarnas främste förkämpe”, men han hade en tendens att romantisera deras kringflackande liv i husvagnar. Taikon vände sig mot det och ville förändra det som aldrig tycktes förändras – hon ville få in romerna i samhället, sätta barnen i skola och hitta arbeten åt de vuxna. Efter att ha stångat huvudet mot en vägg i form av Erlander, Palme och socialdemokratins tyngsta betonghäckar kom hon på ett genialt sätt att nå folket – genom barnböcker, genom att låta figuren Katitzi spegla hennes egna erfarenheter av rasismen.

Palmes argument går igen
Det är rakt igenom rasande skickligt ihopsatt av regissörerna. Arkivmaterialet visar Taikons passion, styrka och djärvhet. Vi ser även kontrasterna mellan ett Stockholm på frammarsch under slutet av 40-talet och de eländiga husvagnarna strax utanför. Det är lätt att tänka att inte mycket har förändrats, och Palmes argument om invandringens gränser går igen i nutidens politiker. Taikon gjorde oerhört mycket för romerna och mot filmens slut drabbar tragiken i hennes livsöde en med full kraft – precis som det gör för systern Rosa, vars intervjudelar är filmens mest givande.

Även flera andra av Katarinas släktingar är intervjuade och berikar porträttet av henne; dottern Angelica låter oss få ana att det inte var lätt att växa upp med en romsk aktivist som mamma.  

Filmen är relevant in i vår tid, där personliga öden som familjen Taikons får spegla något större. Filmskaparna lyfter upp frågan på en högre nivå, men inte fullt ut där den hör hemma. Att vi ser romer tigga utanför vår lokala matbutik varje dag är ett enormt misslyckande för framför allt EU som aldrig har gjort tillräckligt för romer över nationsgränserna. Tamas och Mohtadis film gör oss tjänsten att peka på ett förflutet där Sverige till en början inte heller gjorde tillräckligt mycket.

Taikon 2015-Sverige. 90 min. Färg/Svartvit. Producerad av Gellert Tamas. Regi, manus: Gellert Tamas, Lawen Mohtadi. Bok: Lawen Mohtadi (“Den dag jag blir fri”). 

Sista ordet: “Det sker under en epok i Sverige när så mycket annat händer. Det är en så progressiv tid, en modern tid: folkhemmet, välfärden och rekordåren. Mitt i allt det här projektet finns alltså en minoritetsgrupp, som är svenska medborgare, som inte släpps in i några som helst system eller rättigheter. Någonstans har jag under åren landat i en slutsats att det på något sätt är så otroligt svårt att ta till oss det här som en del av vår självbild. Pratar vi om Katarina Taikons betydelsefulla arbete måste vi också prata om att vi har behövt henne.” (Mohtadi, SVT)

IMDb